Jag har glömt vem jag var.

Jaha, jag vet inte vart jag ska börja????
Mitt liv fortsätter med tråkigheter. I lördags vandrade min farfar vidare. Självklart är man ledsen men det känns ändå skönt då han haft det jobbigt med både hjärtat och hjärnblödning en längre tid. Han fick fira sin 80 års dag  nyligen i alla fall. Jag kan på nått sätt andas ut nu känner jag. Behöver inte oroa mig över han längre. Så fort han inte svarat när man ringt så har man ju oroat sig och jag har varit hem till han  fler ggr för att kolla till han när han inte svarat på flera timmar. I lördags morse var en sån där gång igen då han inte svarat i telefonen på en hel dag och jag åkte dit för att kolla. Tidigare gånger har han kommit ut i hallen och sagt jaha är det du som kommer :) Den här gången gjorde han inte det. Han hade fått en stor och allvarlig hjärnblödning visade det sig, men han levde när jag kom hem till han men han var inte kontaktbar. På lö em lämnade han jordelivet.
Har en jobbig bild från i lördags morse som hela tiden poppar upp. Jag var med pappa ner på lasarettet för att ta ett sista farväl och förhoppningsvis få en finare bild att minnas av farfar. Det fick jag men den där otäcka bilden är starkare och vill inte försvinna. Nu är han hos farmor i himlen iallafall och nu vet jag att han mår bra.
Det var fjärde dödsfallet  på ett år och man undrar ju hur mycket man ska behöva ta??? Nu är det inte bara  nära och kära som gått bort utan det är mycket annat också som har gjort att 2010-2011 är ett jäkla skit år. Man hamnar nere i fotsulorna så kämpar man för att ta sig upp igen men kommer bara till knä höjd sen är det nått nytt som händer och man får börja om. Har nog inte kommit över midjan än känner jag och nu var man tillbaka nere i skorna igen. Folk säger att man blir starkare för varje gång men jag vet fan inte det jag.
Jag är inte den jag en gång varit, jag har glömt vem jag var.


Ta hand om er kamrater